När en fågel är sjuk så försöker den i det längsta att uppföra sig så normalt som möjligt. Detta lurar omgivningen och ägaren att tro att allt är som det ska. När fågeln så småningom inte orkar hålla skenet uppe längre utan faktiskt visar tydliga sjukdomssymptom, är risken stor att läget är allvarligt eller långt framskridet.

 Då fågeln väl kommer till veterinären är det av denna anledning ofta angeläget att så snabbt som möjligt försöka komma fram till anledningen till fågelns sjukdomsproblem, och därmed så snabbt som möjligt kunna sätta in rätt behandling.

Det första som sker på kliniken är självklart att fågeln ska genomgå en allmän undersökning. Nu klämmer man och känner igenom fågelns kropp, tittar på slemhinnor, lyssnar på hjärta och lungor. Ibland är fågeln så sjuk så veterinären bedömer att den inte skulle orka med en undersökning, utan att först behandlas understödjande. Tyvärr avslöjar en yttre undersökning sällan hela sanningen, utan nästa steg blir provtagning.

I en större rutinundersökning ingår nästan alltid röntgen och blodprov

• Röntgen visar framförallt hur fågelns luftvägsorgan mår. Det kan även avslöja t ex om fågeln blivit metallförgiftad, har ett ägg som inte vill komma ut, eller har en invärtes tumör.
• Blodprovet visar om fågeln har normala blodvärden, om den har en infektion i kroppen, hur blodsockret ligger, samt hur lever och njurar mår

Ibland räcker inte heller dessa undersökningar till för att ställa diagnosen, utan man måste gå vidare med någon slags specialundersökning som t ex

• Papegojsjukeprov, via blodprov eller så kallad svabbprov från öga och svalg
• Bakterie- och/eller svampodling från t ex luftvägar eller kloak
• Avföringsprov för att leta parasiter och kontrollera att tarmfloran är normal
• Virusprov, via blodprov eller svabbprov, för att undersöka om fågeln drabbats av en virussjukdom
• Endoskopering, dvs ”titthålskirurgi”, för att titta på de olika organen, se om de har normal storlek och yta, samt eventuellt ta prov direkt från något organ

När väl diagnosen har ställts kommer nästa problem, nämligen att behandla fågeln. Då det gäller en lugn och tam papegoja, som får behålla mat och dryck, är det oftast mest fördelaktigt att behandla fågeln i hemmet. Fågeln slipper stressas av att vistas i en ny miljö med främmande människor – att slippa stress är alltid viktigt vid sjukdom eftersom stresshormonerna hämmar immunförsvaret. Tyvärr är det vanligt att papegojor är ohanterade av sina ägare, varför medicineringen blir ett stort problem. I dessa lägen, samt för de allvarligt sjuka fåglar som inte får behålla vätska och näring utan behöver någon slags intensivbehandling, så är inskrivning på djursjukhus/klinik ofta den bästa, och kanske enda, lösningen.

I hemmet sker medicinering oftast direkt i munnen. Detta innebär självklart att fågeln måste infångas och hållas fast 1-2 gånger dagligen. För övrigt ska fågeln vila och spara på krafterna. Det är ofta en fördel att öka temperaturen i fågelns närmiljö till ca 28-30 grader, så att inte alltför mycket energi behöver utnyttjas för att hålla den högre kroppstemperaturen som fåglar naturligt har (40-42 grader). Självklart ska fågeln inte vistas lös i hemmet och flyga och anstränga sig under konvalescensen.

På kliniken/djursjukhuset sitter fågeln vanligen inkvarterad i en ganska liten bur, återigen för att spara på krafterna och minimera stress i samband med behandlingarna. De flesta kliniker har någon typ av bursystem som förhindrar att luften återcirkulerar i rummet, så att man minimerar risken att en sjuk fågel ska kunna smitta någon annan under samma tak. Många allvarligt sjuka fåglar får sitta i någon slags kuvös, där luftfuktighet och temperatur kan kontrolleras, samt där även syrgas kan ges vid behov. Det kritiska momentet även på kliniken är infångningen, som tyvärr med nödvändighet blir en stress för fågeln, hur försiktig och tränad personalen än må vara. Att fångas och hållas fast av okända personer är självklart mycket skrämmande, och det händer tyvärr att fågeln efter tillfrisknandet inte längre är lika öppen och tillgänglig som innan. Medicineringen ges oftast i form av injektioner, tillskottsvätska ges i form av dropp under huden, direkt i blodet eller i underarmsbenet. Dessutom krävs det ofta att fågeln sondmatas för att få i sig tillräckligt med näring för sitt tillfrisknande.

Ibland händer det att även relativt friska fåglar skrivs in på en klinik. Det kan t ex röra sig om en fågel som ska utrustas med krage, något som ofta är stressande och påfrestande för fågeln. De flesta djurägare frestas att ta av kragen inom en timme om de har fågeln hemma eftersom de ser hur upprörd den blir. Är det nödvändigt med krage så sker tillvänjningen oftast bäst under ett dygn i en ovan miljö, där fågeln inte kan påverkas av ägarens ”ömkande”. 

När man läser igenom ovanstående kan det låta som om det är en enkel match att fastställa vad felet är då fågeln är sjuk. Tyvärr är detta en grov förenkling. I en del fall kan det ta tid och krävas mycket undersökningar och provtagningar för att komma sanningen på spåren. Andra gånger är sjukdomsförloppet mycket hastigt och så långt framskridet, att man trots en fastställd diagnos inte hinner sätta in en fungerande behandling i tid. Men kanske du ändå förstår att det är viktigt att observera din fågel noga, väga den regelbundet och låta hälsoundersöka den så att tecken på sjukdom kan upptäckas tidigt, då fågeln fortfarande är i sådan kondition att den orkar med alla undersökningar, och att tid finns att sätta in korrekt behandling. Och kanske du även förstår att alla sjukdomsfall inte kan gå som på räls – trots rätt undersökningar, rätt diagnos och rätt medicin. Naturen är nyckfull, och oddsen är inte alltid på fågelns sida. Med god omvårdnad från dig som papegojägare och med en försäkring som gör att du har råd med de ofta kostsamma provtagningarna samt med en god kommunikation med din veterinär, har din fågel idag, år 2004, helt andra och bättre förutsättningar att klara även mycket allvarliga sjukdomstillstånd, än vad den hade för bara 5-10 år sedan!

Marianne Tornvall

Leg Vet

Gunnel Anderson

Leg Vet

Bo Runsten

Leg Vet

Mia Runnérus

Leg Vet