Jag minns att jag var åtta år när jag började tjata på mina föräldrar om att skaffa en hund. De försökte förklara vilket ansvar detta skulle innebära, men de talade för döva öron – jag ville ha en hund och skulle inte ge mig. En dag kom pappa hem och sa att han hade en överraskning till mig. Överraskningen visade sig vara en undulat, en ljusblå liten varelse som tittade nyfiket på allting och verkade inte vara rädd. Pappa sa att om jag skulle klara av att ta hand om lilla pippin skulle vi diskutera hundfrågan längre fram. Men när sötnäbben klev upp på mitt finger förstod jag att var en ”fågelmänniska” och det skulle aldrig bli någon diskussion om hund eller annat djur...

Åren gick och det blev fler undulater och senare även dvärgpapegojor, men någonstans vid 15-årsåldern började tanken om en större papegoja gro och leta sig fram. Kloka som mina föräldrar var, tvärvägrade de när jag sa att jag ville ha en större goja. Jag var väldigt arg på dem då men efterhand förstod att de hade rätt, jag skulle vänta tills mitt liv skulle bli någorlunda stabilt. 10 år senare, efter avslutad utbildning och åtskilliga flyttar gifte jag mig, skaffade ett fast jobb och slog mig till ro i Trelleborg. Då kom jag återigen att tänka på att det skulle kanske vara rätt tillfälle nu att skaffa en goja. Men vilken? En grå jako? En kakadua? En fågelmässa i Trelleborg blev ett genombrott, där träffade jag en gulnackad amasonpapegoja. Han klättrade och visslade och busade, han var så fin och jag blev helt betagen av honom. Jag stod vid hans bur säkert i flera timmar och ställde massa frågor till ägaren. Allt var solklart  – jag skulle ha en amasonpapegoja! Jag började leta fram information om just amasoner, beställde flera böcker, kollade på olika fågelsidor, fick kontakt med två uppfödare här i Skåne och hälsade på dem. Jag blev rätt så förvirrad av all information och saken blev inte lättare eftersom alla amasoner var så vackra...men så småningom började det luta mot en gulkindad amason, förutom den vackra fjäderdräkten verkade den ha trevlig personlighet.

Jag bestämde att ge mig själv papegojan i 30-års present och tog kontakt med Inge Forsberg för att höra om han hade ungar av guldkindad amason, helst en hane. Det hade han. Min lycka var obeskrivlig! Vi kom överens när jag skulle hämta min amason och under tiden passade jag på att skaffa bur, sittpinnar och grenar och annat tillbehör. Jag kunde knappt tro att det var sant! Den stora dagen kom och full av förväntan åkte jag till Fågelgården. Fåglarna (föräldrar och deras tre ungar) satt i en en stor voljär och ungarna var livliga och busade och den ena försökte bita de andra i fötterna...de var så roliga! Jag kunde inte tänka mig att åka därifrån utan någon av dem. Jag fick med transportbur, försäkring och lite pellets och efter allt var avklarat begav vi oss hem – jag och min Calvin!

Det var maken som kom på namnet, efter youghurten Kalvin fast med C, det lät mjukt, lent och behagligt. Ganska snabbt insåg vi att pippin hade förkärlek för tyg, smycke och heminredning…fåglarnas Calvin Klein må man tro?! Väl hemma släpte jag ut honom i hans bur och där satt han och var så tyst så jag fick genast dåligt samvete att jag tog honom ifrån hans syskon och nu satt han här alldeles ensam...det var nära att jag åkte tillbaka med honom, tyckte så synd om honom...men dagarna gick och Calvin började vänja sig vid sitt nya hem och vid sin nya flock (oss). Trots att han var förädrarmatad och inte alls van vid händerna, tog nyfikenheten över ganska snabbt och redan samma vecka vågade han ta en äppelbit från min hand. Snart kunde jag även klia honom i nacken och på lilla söta näbben, så glad jag blev! Jag gjorde dock ett stort misstag i början – så fort Calvin rörde sig eller gjorde något läte så sprang jag till buren för att titta på vad han hade för sig. Fel! Omedvetet lärde jag honom att jag skulle komma så fort han lät och när jag senare inte kom på studs började han låta högre och högre och försent insåg jag att mitt beteede hade uppmuntrad Calvin och gjorde honom till en skrikande goja vilket inte var hållbart i längden...vad göra nu då? Som tur kom jag in på en fågelkurs i Stockholm, på Djurkliniken Roslagstull. Det var en helgkurs enbart för ägare där Gunnel Anderson gick igenom pappegojornas liv i det vilda, tog upp vanliga problembeteende, såsom skrikande, bitande mm samt förklarade hur positiv förstärkning fungerade. Kursen gav mig jättemycket och när jag kom hem utrustad med massa nyttig kunskap, så satte vi igång och ändrade på ett och annat här hemma. Redan efter en månad såg vi resultat – Calvin blev betydligt lugnare och lärde sig att skrika inte funkade längre om man ville ha uppmärksamhet och det var mer sannolikt att vi skulle komma till honom när han inte skrek till vår enorma lättnad. Vidare försökte vi träna enkla och nyttiga kommando såsom ”kom”, ”upp”, ”ner”, ”bli kvar”. Snurra runt och vinka gick inte hem, så vi lät bli, i alla fall än så länge. Annars tyckte jag att det var viktigt att inte fylla med träning hela Calvins tillvaro, utan låta honom leka, vara sig själv och göra vad han ville inom rimliga gränser och under uppsikt förstås, så han inte skulle skada sig.

Calvin visade på ett väldigt tidigt stadium att det bästa han visste var att vara med oss, helst sittandes på min axel, så på våren köpte jag sele och flygdräkt till honom för att jag skulle kunna ta honom med ut i ”det fria”. Jag övervägde vingklippning ett tag men eftersom man absolut inte skulle vingklippa fågeln för tidigt, var det inget alternativ just då och sedan blev vi vana vid att han flög överallt och idag 1,5 år senare kan jag inte ens föreställa mig att vingklippa honom. Dessutom accepterar han både sele och flygdräkt så det finns inget skäl att beröva honom flygförmågan. Det tog visserligen tid att acceptera sele respektive flygdräkt, men det var värt det! Och idag har vi ganska tillfredsställande rutin.

Tack vare det kan Calvin vara ute med mig hela sommaren! Förra sommaren åkte vi t.ex. och hälsade på Gojskoj, hade papegojpicknick med vår kompis grå jako, åt glass och fikade på uteserveringar i Trelleborg, campade i en vecka på Dalabadet, besökte Vikingadagarna och ställde till förvirring bland alla barnen som frågade sina föräldrar om det fanns många papegojor på vikingatiden...det var skoj och Calvin verkade trivas med våra utflykter, hoppas det blir många fler! Det är även Calvins förtjänst att jag har träffat många underbara fågeltokiga människor som inte tittar konstigt på en när man snackar goja!

Det känns skönt att efter ha gjort några misstag, har vi med kunskap och träning hittat balans i vår tillvaro med Calvin och kan umgås med honom på ett avslappnat och trevligt sätt. Idag är Calvin lugn och fin goja som vi älskar och trivs med. Han är nyfiken, busig och vill vara med överallt. Han följer med i duschen, äter frukost med oss, följer med oss på kvällspromenader på sommaren och är vår familjmedlem. Han älskar musik och sjunger gärna med. Han har också humörsvängingar och kan vara jobbig, gapig och bitig, men det varar inte länge och när vi ignorerar det så slutar han och sedan får sin belöning. Jag vet att tuffare tider väntar när Calvin blir könsmogen, men jag är fast besluten att klara av det. Jag kan helt enkelt inte tänka mig livet utan honom!