|
Skrivet av Catharina Andersson
|
Sedan cirka 20 år har jag gått och drömt om en ara men aldrig vågat att ta det stora steget. Jag kom i kontakt med många papegojor genom mitt tidigare arbete på djursjukhuset i Malmö. På den tiden arbetade en kvinna vid namn Yvonne Gustafsson med smådjuren och papegojorna, hon var vida känd för sina enorma kunskaper på dessa! Vi djursjukvårdare hjälpte henne ofta att hålla och behandla djuren och under tiden lärde hon oss mycket. Bland annat var det något som hon ofta sa och det var att en papegoja skulle man tänka sig mycket noga för innan man skaffade sig eftersom de blir väldigt beroende av en som ägare. Jag minns speciellt en patient som kom in till oss och det var en grönvingad ara, en hona, hon var mycket sjuk. Jag minns inte av vad men denna enormt vackra och milda goja var ett svårt fall och jag vakade ofta och mycket vid hennes sida. I slutet så hängde hon nästan upp och ner på sin pinne och jag satt på golvet vid sidan om. Till slut togs beslutet tillsammans med djurägaren att det inte gick att göra något, så det hela avslutades. Jag glömmer det aldrig för hon gjorde ett sådant starkt intryck på mig, denna enormt fina ara och jag har burit henne med mig under alla dessa år.
I en djuraffär där jag tidigare har köpt två barraband parakiter, som då varit inlämnade likt inbytes bilar för att folk tröttnat, hittar jag en dag mina drömmars fågel. Sittande tillsammans med en hel del andra papegojor som kakadua, amason och grå jako. Min första känsla var ett hugg i bröstet men jag försökte att inte tänka för mycket på det. Veckorna gick och jag återvände till affären, då hade en del av gojorna sålts. Veckorna blev till månader då hade alla sålts men inte denna fina härliga ara. Min kommentar var att varför säljs inte gojan och det kom till svar att det var inte så lätt både med tanke på priset och storleken på gojan. Det började att ta emot och gå in i affären för jag klarar inte när djur blir övergivna eller inte är önskade. I min värld fanns det inte att ta denna goja för jag var så rädd att inte kunna ge honom det liv han behövde.När det gått ett par månader så hade detta börjat att vika undan jag kunde helt enkelt inte se honom där längre! Han var inte misskött på något vis och han hade både frukt och pellets med mera, men ingen hann ju med honom. Allt det där det gnagde i mig. En dag följde min syster med mig in i affären för att titta på min 20-åriga dröm som jag pratat så mycket om, hon är likadan som jag, inga djur skall vara oönskade. Vid detta laget hade de som arbetade i djuraffären börjat så smått att försöka att bearbeta mig, de var själva olyckliga över att den inte blev såld. Efter en stund i affären så vet jag inte vad som hände egentligen men min syster sa till mig -"du har så länge pratat om en sådan här papegoja och här sitter han och ingen vill ha honom" hon går ut ur affären och kommer tillbaka en stund senare. Hon hade varit på banken och hon frågade -"kan man lägga handpenning på honom och betala av?". Utan att egentligen fattade vad som hände skrev jag på papper för ett års betalning och fick papper. Så kom jag till en väldigt viktig punkt, uppfödarens namn och telefonnummer ville jag ha, men där blev det stopp, uppfödaren ville inte ha kontakt med djurägare! Helt förstummad stod jag där och tittade på personalen och såg ut som ett frågetecken. Ville inte uppfödaren veta alls vem som tog gojan och veta hur han fick det? Nix. Men om man behöver lite råd och stöd? Jag blev helt uppgiven, någon hade handmatat denna fina varelse men ville inte eller brydde sig inte om hur det gick vidare i livet. Det var för mig helt obegripligt! Min syster sa att vi hjälps åt, denna gojan skall inte sitta här en dag till. Utan att riktigt fattade så satt vi i bilen med goja, burdelar och var på väg hem.
Vi kom hem, satte ner transport- buren och började att sätta ihop den tillfälliga buren. Under tiden satt min 20-åriga dröm och tittade på oss för att sedan lägga sitt lilla huvud på ryggen och sova en liten stund. Dagarna gick, min fina 14 månaders ara skulle ha ett namn och jag döpte honom till Arash. Dels för att ara fanns i namnet och dels för att det finns en artist med detta namn som både jag och aran gärna diggade till, så Arash fick det bli! Som jag redan förstått skulle det inte bli helt enkelt. Tamheten var till stor del borta och det fanns en rejäl näbb som jag hade en stor respekt för. Råden jag fått i affären hjälpte inte, till exempel att mota bort honom med en knuten näve för då nådde han inte runt. Joho, det gjorde han visst! Jag backade och då fick han ju övertag. Dessutom så hade jag fått rådet att spruta vatten på honom när han skrek för då skulle han sluta! Inget utav dessa råd kändes alls bra, på detta sättet fick jag ju ingen kontakt för att kunna börja tämja honom! Jag satte mig helt enkelt ner vid telefonen och ringde runt. Att jag hade gett mig på något som var tufft det förstod jag men aldrig jag skulle lägga mig ner. Jag fick helt enkelt hitta någon eller några som jag kunde få kontakt med som var duktiga på detta, det som jag trodde att uppfödaren var till för! Efter många samtal med mycket hjälpsamma fågelmänniskor hamnade jag till slut hos en underbar människa vid namn Ewa Sjödin. Jag berättade min historia för henne och hon gav mig ytterligare ett nummer som då var till nästa underbara människa vid namn Anna Norén. Dessa två härliga fågelmänniskor har sedan dess hjälpt och stöttat mig så jag kan inte känna nog med tacksamhet mot dem! Till en början med så var jag väldigt rädd att de skulle skälla ut mig och ifrågasätta varför jag tog denna goja, men inte, de hjälpte både mig och Arash utifrån den situation som rådde. Ett av de fina råd jag fick av Anna var att jag skulle värma lite gröt och hålla den 40 grader varm sedan skulle jag bjuda Arash med sked att smaka och därigenom kunna få kontakt med honom. Detta var ett genombrott, helt plötsligt kunde jag tvätta av näbben och vågade mer och mer att ta på honom.
Att spruta vatten på honom det fanns ju bara inte för då skulle gojan bli rädd för att duscha det hade jag ju heller inte praktiserat för det kändes brutalt! Jag träffade på mina grannar och berättade att jag skaffat denna goja och frågade om han stört dem mycket med sina gälla skrik, som han sände iväg emellanåt, men fick svaret att vi hör honom men han stör inte. Jag kunde alltså lugnt utöva den metod jag fick råd till, att ignorera honom när han skrek och berömma massvis när han pratade eller hade lugna fina ljud för sig. Idag har jag haft min älskade ara i två år och han har fått upp två trädkronor som står på en platta med konsoller. Där hänger och dinglar han och lever om. Jag kan kela med honom och han pratar, bland annat säger han "hallå hallå" på skånska. Han har inte tagit illa vid sig av tiden i affären, han är en stark och självständig fågel som bara älskar när folk kommer och hälsar på för de måste ju absolut vara där för hans skull inte någon annans väl!? Dessutom har jag haft den stora äran att få gå en fågelkurs för min veterinär Cecilia Trägårdh. Det var mycket roligt och lärorikt för både mig och Arash. Hans och min tillvaro går bara framåt och jag älskar denna ara så att det inte går att beskriva. Min 20-åriga dröm som blev sann, Arash! Detta är ju givetvis inget att rekommendera att man går in och köper en goja utan att man vet vad man gör, men jag har en så pass lång erfarenhet av djur och en stor portion sunt förnuft och med duktiga fågelmänniskor i närheten så har det gått över förväntan och skall så fortsätta!
 |
