Parasiter som lever inuti kroppen hos fåglar är både vanliga och ovanliga. Vad som avgör detta är beroende av om fågelarten är mark, vatten eller trädlevande och vilken föda den äter. Förekomsten av parasiter regleras också mycket av hur vi håller våra tamfåglar och på vilket sätt och hur vi avmaskar.

De vanligaste endoparasiterna kan delas upp i två grupper; rundmaskar och plattmaskar. Alla parasiter har en livscykel som vanligen går från en vuxen individ som producerar ägg, dessa utsöndras i sin tur via avföringen och vidareutvecklas till larver antingen direkt eller i ett värddjur. Utvecklingen kan också gå genom ett förstadie till larver inuti cystor, dessa utvecklas. De vanligaste endoparasiterna hos våra tamfåglar är rundmaskar och ger vanligen besvär i form av vuxna maskar i mag-tarmkanalen. Ibland förekommer dock skador som orsakats av larver.

Spolmask i tarmen

Avmaskning

Genom en vettig avmaskning kan vi minska och i många fall helt eliminera förekomsten av parasiter hos våra tamfåglar. En vettig avmaskning innebär att man som fågelägare vet om ens fåglar har parasiter och vilka dessa parasiter är. Det är också bra att känna till lite om parasitens livscykel för att veta när parasiten förökar sig som mest eftersom detta är ofta den lämpligaste tidpunkten för avmaskning. Avmaskning ska dock aldrig vara en metod som ersätter en bra fågelhållning och normal rengöring av den miljö fåglarna vistas i. Inom nöt- och fårproduktionen använder man sig av så kallat växelbete vilket innebär att djuren vistas på olika beten (parasitfria) och avmaskas ytterst sällan. Genom att alternera olika beten kan parasiterna hållas stången på ett naturligt sätt. Inom fågelvärlden är detta inte genomförbart utan här gäller istället att förebygga smittor tex genom att avmaska nya fåglar innan de kommer in i anläggningen. Risken att få in parasiter genom att ta in grenar och annat utifrån är att betrakta som liten. Vill man ändå försäkra sig om att det inte inträffar så kan grenarna rengöras med desinfektionsmedel. Det som dock är allra viktigast är att ta reda på är om ens fåglar har några parasiter eller inte. Varför avmaska om det inte finns några parasiter att ta död på?

Avföringsprover

Det säkraste sättet att få reda på om fåglarna har några parasiter är att ta ett avföringsprov. Eftersom äggen inte utsöndras hela tiden är det bästa att samla avföring från tre dagar. För trädlevandefåglar i voljärer kan man enkelt lägga ut en sönderklippt sopsäck under en av sittgrenarna och samla några högar varje dag. Avföringen förvaras i kylskåp tills den skickas iväg för analys. Det är bra att byta sopsäck varje dag så att avföringen verkligen är dagsfärsk. För marklevande fåglar är det rengöring som gäller och sedan gå och plocka upp varje dag. Beroende på de utrymmen och inhägnader som finns för vattenlevande fåglar kan det ibland vara enklare att hålla fåglarna borta från vattnet under hela eller delar av dagen. Avföringsproverna kan sedan skickas till ett laboratorium men de flesta kliniker som regelbundet och seriöst tar emot fåglar kan också utföra analysen. Förutom att få reda på om ens fåglar har parasiter kan man också få reda på vilken typ av parasit man har problem med. De flesta parasiters ägg ser nämligen olika ut och på så sätt kan särskiljer man de från varandra. Det hjälper en sedan vid valet av avmaskningsmedel och hur avmaskningen ska gå till.

Avmaskningsmedel

Efter att parasitsmitta konstaterats avmaskas fåglarna. Ett av de vanligaste sätten när det rör sig om många fåglar i voljärer är att ge avmaskningsmedlet i dricksvatten eller med maten. Ofta ger medlet en viss bismak och det är inte helt säkert att alla fåglar får i sig den mängd de behöver. När medlet ges i vatten är det viktigt att inte fåglarna samtidigt har tillgång till annan vätska i form av frukt och grönsaker. Det allra säkraste sättet att veta huruvida fågeln har fått i sig tillräcklig mängd avmaskningsmedel är dock att ge varje fågel en dos direkt i näbben. Ett annat sätt som starkt rekommenderas är att ta nya avföringsprover. Hittas inga parasiter i dem får man nog anse att fåglarna har blivit avmaskade ordentligt.

De flesta av de vanligaste avmaskningsmedlen som verkar på rundmaskar är receptfria. I Sverige används vanligen Axilur™ (innehåller fenbendazole). Doseringen för Axilur är lite olika för olika arter av fåglar men medlet har vad man kallar en bred säkerhetsmarginal. Med säkerhetsmarginal menas att skillnaden mellan den dos som i det här fallet dödar parasiterna och den dos som även tar död på fågeln är stor. En liten överdosering bör alltså inte vara farligt för fågeln. I vissa rapporter har framkommit att fjäderförändringar kan ske om medlet ges under ruggning. Det rekommenderas inte heller att avmaskning sker under häckning. En del arter av fåglar är också mer känsliga mot medlet och det har framförallt rört duvor men även nymfkakaduor, rovfåglar, lories och stork har rapporterats få biverkningar av medlet.

Axilur

10-20 mg/kg fågel ges 1 gång dagligen i 5 dagar i munnen/näbben

50 mg/liter vatten ges 1 gång dagligen i 5 dagar åt finkar

125 mg/liter vatten ges 1 gång dagligen i 5 dagar åt de flesta andra fågelarter

Spolmask

Spolmask (Ascaris spp) är en vanlig rundmask som lever som vuxen i mag-tarmkanalen hos de flesta fåglar. Masken utsöndrar ägg som efter några veckor på marken har utvecklats så långt att de kan infektera fågeln igen. En del ägg tas upp ev en liten jordmask och där utvecklas äggen till larver, jordmasken blir i sin tur uppäten av fågeln och cirkeln är sluten. Det är framförallt unga fåglar som anses mest känsliga för maskinfektionen och kan utveckla magtarmstörningar i form av diarréer. Maskens storlek gör dock att den kan växa till sig så pass mycket att den orsakar förstoppning och död genom en sekundär chock. Hos papegojfåglar är det vanligast med spolmaskinfektioner hos gräsparakiter och andra fåglar som tillbringar mycket tid på marken. Vid avmaskning mot spolmask räcker det ofta med att avmaska 1 gång med Axilur och sedan upprepa avmaskningen om 10 dagar.

Hårmask

Hårmask (capillaria spp) är också relativt vanlig hos fåglar och räknas till rundmaskarna. Som namnet antyder är den mycket liten och svår att upptäcka. Livscykeln liknar spolmaskens. Masken invaderar antingen munhålan, svalget eller första delen av matstrupen eller sätter sig i tarmkanalen. I munhåla och svalg kan den ge vitaktiga beläggningar som liknar de som orsakas av en annan parasit ”Trichomonas”.  Förutom detta ger masken upphov till svullnader och inflammationer och en slemhinna som lätt blöder. I tarmkanalen kan den ge upphov till diarré. Hårmask är mer besvärlig att bli av med än spolmasken. Ofta kräver det att man ger höga doser av Axilur under 5 dagar. Ibland räcker inte det utan andra avmaskningsmedel som tex Levacide™/Vermisol™ (innehåller levamisol), Cydectin™ (innehåller moxidectin) eller Ivomec™ (innehåller ivermektin) måste användas. Noggrann kontroll av smittan i fåglarnas omgivning är också nödvändigt. Liksom för spolmask är det framförallt unga fåglar som är mest mottagliga och att skilja dem från de vuxna fåglarna kan vara ett sätta att hålla smittan nere.

Ägg från hårmask

Gapmask

Gapmasken (Syngamus trachea) är en rundmask som är mer ovanlig hos papegojfåglar men desto mer förekommande hos raknäbbar. Både småfåglar som kanariefåglar och finkar men även olika arter av star och kråkfåglar drabbas. Det är framförallt fåglar som hålls utomhus som drabbas eftersom den vuxna masken utsöndrar ägg som liksom både hårmask och spolmask utvecklas vidare i marken eller i en liten jordmask. Själva äggen kan överleva under långa perioder i marken. Symtomen på gapmask är mycket snarlika de som orsakas av luftsäckskvalster (Sternostoma tracheacolum). Fågeln drabbas av andningsproblem, kan sitta och gapa efter luft, hostar, nyser och skakar på huvudet. Maskarna kan ibland ses genom att man genomlyser luftstrupen med ett starkt ljus. De är röda och kan bli upp till 2 cm långa. Avföringsprov för att påvisa ägg är en annan metod att påvisa infektion med gapmask. Avmaskning med Axilur är vanligtvis effektivt.

Luftsäckskvalster

Luftsäckskvalster (Sternostoma tracheacolum) är en parasit som vanligen lever i luftstrupen och röstorganet hos fågeln och namnet är därför lite missvisande. Den är mycket vanlig hos finkar och kanariefåglar och kan vara mycket svår att få bort ur besättningen. Symtomen är som för gapmask dvs skakningar på huvudet, andning med öppen näbb, andningsbesvär men även förändrade andningsljud såsom väsningar och kippningar efter luft. Nedsatt eller upphörd förmåga att sjunga eller ge ljud ifrån sig är inte heller ovanligt. Det är svårt att påvisa sjukdomen eftersom en del individer har endast enstaka kvalster som inte ger symtom. Ibland kan man se kvalstret genom att lysa genom luftstrupen med en stark lampa. Kvalstren syns då som små svarta prickar. Det är viktigt att förebygga smitta genom att alla nyinköpta fåglar hålls i karantän och det kan vara nödvändigt att behandla alla fåglar i karantänen innan de släpps in till den befintliga flocken. Behandlingen består av utspädd Ivomec eller Dectomax™(innehåller doramectin). I vissa rapporter har framkommit att det ämne som Ivomec blandas med, propylenglykol, kan vara giftigt. För att undvika det kan man använda sig av Dectomax och blanda ut det med sesamolja.

Övriga parasiter

Förutom uppdelningen i ekto och endo kan parasiter delas upp i ”maskar”, ”insekter” och ”protozooer”. Protozooer är encelliga parasiter som vanligen förökar sig genom olika former av delning.

Trichomonas

Trichomonas gallinae är en parasit som framförallt orsakar skador och problem hos duvor och rovfåglar men kan även förekomma hos andra fåglar såsom ex finkar, kanariefåglar och papegojor. Parasiten orsakar en infektion i den övre delen av magtarmkanalen och skadorna ger upphov till vita och gulvita beläggningar i svalg och matstrupe. Sekundärt infekteras sedan den skadade vävnaden ofta av bakterier och svamp. Parasiten överförs mellan fåglarna och vanligen när en vuxen individ stöter upp mat från krävan och matar yngre fåglar med. Sjukdomen syns lätt vid inspektion av svalg och första delen av matstrupen. Problemet är att det finns ofta många vuxna individer som överlevt infektionen och har blivit bärare av parasiten utan att visa symtom. På så sätt sprids infektionen vidare och blir svårbekämpad för många som har duvslag. Eftersom många andra infektioner blandas med den ursprungliga parasitinfektionen är det bra med en ordentlig diagnos. Först efter det kan en strategisk avmaskning och behandlingsplan sättas igång. Diagnos är också viktigt eftersom liknande symtom syns även vid infektion med hårmask. Det är ofta bäst att behandla duvorna när de ruvar. När väl äggen kläcks behandlar man ungarna vid 5 veckors ålder. Under tävlingssäsongen kompliceras ofta det hela och det kan vara nödvändigt att avmaska alla fåglar som kommer tillbaka från tävling regelbundet. Avmaskning sker vanligen med ett läkemedel som innehåller Ronidazole.

Infektion med trichomonas i matstrupen (där de svarta pilarna pekar)

Giardia och cochlosoma

Giardia är ytterligare en parasit som kan drabba fåglar. Symtomen varierar från viktminskning, dålig tillväxt, diarré och även fjäderförstöring över buken. Parasiten är vanligare hos små papegojor som nymfkakaduor och undulater, finkar, tukaner, höns och vattenlevande fåglar. För att fastställa att fågeln är infekterad med parasiten bör man titta på färsk avföring med sk direktmikroskopi. Parasiten syns då väl eftersom den är rörlig och har en ”svans”. Avmaskning kan ske med Axilur, Flagyl™ (innehåller metronidazole) eller Ronidazole preparat. En annan rörlig liten parasit är cochlosoma. Den är vanlig hos Gouldsamadiner och det är framförallt unga fåglar som blir sjuka. Avmaskning sker med Flagyl eller Ronidazolepreparat.